Rösten dök upp i mitt huvud där jag låg och mediterade efter morgonyogan. Jag var stressad och orolig över allt jag skulle vilja göra med mitt företag och hur lite jag hinner med på de 20 procent jag har till mitt förfogande. När jag sa till mig själv ”Elisabet, det är bara en lek…” smälte stressen bort och hela systemet blev lugnare.
Jag skulle kunna ägna det är inlägget åt att byta allvar mot lek och vilken skillnad det gör i våra liv. Men jag vill adressera början av meningen – att jag pratade med mig själv i tredje person.
Det finns riktigt intressant forskning på att prata med sig själv i tredje person är ett effektivt sätt att reglera våra känslor. Och för er som redan är insatta i hur kroppsbudgeten och känslor hänger ihop så innebär ju det att reglerar vi våra känslor reglerar vi kroppsbudgeten.
Att reglera kroppsbudgeten med hjälp av tankar är generellt en energikrävande process. Det kräver att de kognitiva funktionerna är på plats, vilket ofta inte är fallet när vi upplever stress. Att prata med sig själv i tredje person har i forskning visat sig vara ett sätt att reglera kroppsbudgeten utan att behöva hjärnans kognitiva funktioner.
Så hur går det här till då? Det verkar som att genom att ändra vårt språk kan vi ändra till att reflektera över oss själva så som vi tänker på andra. Vi skapar distans mellan oss själva och känslan. Och det leder till att vi istället för att kontrollera känslan med vilja kan minska kraften i den med hjälp av språket. Det hjälper oss människor på många sätt:
Forskningsdeltagare som beskrev sig själva med sitt eget namn istället för “jag” i en förberedande dokumentation för en taluppgift gjorde bättre ifrån sig enligt oberoende bedömare.
En annan studie visade att personer som använde sitt eget namn istället för ”jag” i en stressig situation rapporterade en dramatisk minskning av ångestnivåerna och en minskning av energiförbrukningen i hjärnans främre lober som hanterar de exekutiva förmågorna.
Att hänvisa till sig själv i tredje person skapar psykologisk distans. Forskning visar att personer som uppnår psykologisk distans tänker igenom saker på ett mer klokt och måttfullt sätt. Vi generellt sett är bättre på att ge råd till andra än att följa vårt eget råd.
Men det gäller också att språket vi använder till oss själva är schysst och trygghetsskapande. För mig blev det helt annorlunda när jag lärde mig praktisera självmedkänsla. Har du testat? Om inte kan jag varmt rekommendera det!
PS. Det blev en dikt av det hela också. Du kan läsa den på Instagram!